Genom ett utforskande av stadens fysiska byggstenar plockar Karin Karlsson ut vardagliga
detaljer som annars oförmärkt upprepas i både storslagen arkitektur och alldaglig infrastruktur.
Insamlandet av intryck rör sig från högt till lågt – texturen i ett räfflat underlag, basilikans
massiva tyngd och välvda kupol, det profana och det heliga. Karlsson avlägsnar sedan elementen
från dess naturliga omgivning, skalar av dess inramning. Sammansmältningen bildar ett
myller, en distanserad anonymitet i det bekanta. Kvar lämnas hårda konturer samlade i
kompositioner som varierar mellan oregelbundenhet och symmetri. […] Karlssons slutliga
reduktion av en till synes invecklad sammansättning delar skapar en besynnerlig tyngd, en
upplevelse av kroppslig närvaro i rummet.

Ulrika Pilo