Recension på omkonst.com

Recension på Expressen.se

"Dumma små ting"

om Ingela Johansson

av Thomas Millroth

Stilleben kallar hon sina målningar.

Men så mycket Stilleben i gammal mening är de inte.

Söker jag en påminnelse om döden, finner jag den inte här.

Letar jag efter sakernas sinnlighet, får jag treva någon annanstans.

Vill jag ha anekdoter, är det tyst.

Men en central aspekt på den här sortens föremålsuppställningar har Ingela Johansson ändå behållit. Det är hur hon berövar objekten deras roller i hemmet, på hyllan, i vardagen.

De töms.

Men jag frågar mig ändå, om inte de flesta av dem redan vid hennes första blick var tomma. De hade inte någon funktion. Den var passerad. Den hukasittande porslinsdamen, lejonet, räven, hermelinen, det var länge sedan någon ställde upp dem för att pryda spiselkarmen. Den lilla pappsvampen är fjärran från alla juldekorationer. Ingen har druckit på åratal ur glaset. Och det var länge sedan soppterrinen stod på matsalsbordet någon annanstans.

Det kanske är just det som de först påminner oss om, att de redan är förbrukade.

I så fall finns ändå ett eko av gamla sortens Stilleben. Ett slags memento mot övermodet.

Och de rymmer kanske andra slags minnen. De har en poesi som rimmar med sången "These Foolish Things", "Dumma små ting". Det bor en ömhet i titeln.

Just deras enkelhet drar igång fantasin. Grejer vars bruksvärde har varit i loppislådan. Ingela Johansson har inte heller gjort dem extra vackra. Hon har tecknat dem litet naivt och strött ut dem över färgytorna. Samtidigt som hon inte ens bryr sig om att skapa perspektiviska relationer mellan dem.

Dessa obetydligheter berättar också om blickar, som en gång kan ha riktats mot dem. Jag kommer att tänka på hur konstnärerna på Smedsudden ställde upp liknande vardagsfynd. Hur en Axel Nilsson tände dem med glödande färger eller hur Hilding Linnqvist skapade den innerligaste närgångna poesi.

Det är i den här linjen Ingela Johansson hör hemma, där rottrådarna går till bondemålaren Pehr Hörberg eller Love Almqvists dikt.

Men jag har bara räknat upp litet på slump några av Ingela Johanssons modeller. Hon har gjort dem en scen, där de får chansen att uppträda i all sin vanlighet som om det vore fråga om en talangtävling för amatörer. Jag gillar det handlaget. Men den viktigaste aktören, den viktigaste modellen om ni så vill, är ju färgen. Där får föremålen chansen, eftersom Ingela Johansson med sällsynt säkerhet skapar en närmast elektrisk spänning i koloriten. De riktigt färgkänsliga konstnärerna har ju gehör för musikaliska relationer, klanger. Med sådan självklarhet diktar hon med lysande ultramarin, rosa, ftalogrönt, rött, kobolt. Det låter som poesi och ser ut som det. Särskilt som hon så exakt har noterat de små tingens individuella färger och kan komponera utifrån dem. Se bara hur den nakna porslinsdamen i sin varmrosa karnation spänner mot olika grå toner, badar i blått eller svalkar sig i grönt. Då och då dyker julsvampen upp och tänder scenerna med sin röda hatt.

Färgen är klangkroppar. Och i de här mötena slår pulsen häftigt i Ingela Johanssons målningar.

Den poetiska betydelsen i hänger inte samman med föremålen i egenskap av objekt. De har en plastisk mening i målningens rymd.

Då kan jag återigen tänka på den sortens bildpoesi, som Smedsudden får representera. Det gäller att nå utöver det sällsamma, den udda anekdoten. Och det i traditionell mening iögonenfallande eller sköna kan i så måtto verka förbryllande.

Bazaine skrev en gång, apropå det, att "Mona Lisa ler blott mot de blinda". På ett annat ställe noterade han: "Locka till stöd för en utvald verklighet allt det som i denna världen kan stärka den, kan få den att slå ut i blom, göra den förundransvärt självklar, ge den obegränsad mening."

Det finns också ett annat sätt än vad den uppskattade franske skribenten nog menade att se på hur en utvald verklighet stöds och lyfts fram. Jag tänker på de upplösta hierarkierna i Ingela Johanssons målningar. Redan i själva teckningen finns ett trevande anslag som en ovilja att upprätta ordning. Bristen på helhetsanspråk kan vara fullt realistisk, stå i förhållande till hur den fragmentariserade världen uppfattas. Men framförallt rimmar karaktären av dessa "Dumma små ting" med oviljan att sätta in dem i en rangordning. Omvärlden är sönderplockad och betraktad. Koloristiskt spelar de alla huvudroller.

En lampa som kanske är trasig och ett halvbrunnet stearinljus. En tång. Resterna är nog så typiska för vår tid. Ser man dem så, får de faktiskt också en identitet, som kan gå hand i hand med det måleriska dramat.

Det rör sig från det speciella mot det universella, vilket är en parallell till hur hon framställer rummet. Det är tydligt med sina ting som konstituerar det samtidigt som det är tvetydigt, öppnar sig utåt. De sammanhållna färgklangerna tillåter ändå en öppning, där saker verkar komma och gå. Förändringar ligger lika nära i denna stillebenvärld som det just passerade.

Jag vet naturligtvis inte vilka drivkrafter som leder Ingela Johansson i ateljén, men kanske kastar ändå följande rader av Bazaine ljus över hennes färgklingande värld av små ting:

"Famlande i ett mörker där intelligensen inte längre kan vara oss till någon som helst hjälp, driver oss hän mot det mest egenartade, mot det mest universella inom oss. Skapandet är om man så vill en villkorlig automatism ett sensibilitetens tålmodiga val mellan de tecken som står till buds, ett långsamt närmande mot ett redan existerande undermedvetet schema: `du skulle inte söka mig om du inte redan funnit mig´. Då en målning växer fram har vi en känsla av att vi allt mer och mer känner igen den och ändå vet vi aldrig på förhand vilket som skall bli dess sanna ansikte."

www.ingelajohansson.com