Under slutet av 1700-talet genomgick synen på naturen en rad viktiga förändringar. Tydligt framträder denna process i landskapsmålaren Elias Martins (1739-1818) konstnärskap. Hans händelserika bana sträcker sig från födelsestaden Stockholm till de första läroåren på Sveaborg, vidare till Paris och därifrån till London, där han på 1770-talet framgångsrikt etablerade sig på den engelska konstscenen. Återkommen till Gustav III:s Sverige framstod han snart som tidens ledande landskapsmålare. Med Martin fördes den svenska naturen på allvar in i bildkonsten.

Mikael Ahlund är intendent på Nationalmuseum, och utkom nyligen med en bok om Elias Martin och landskapsmåleriet i relation till internationella strömningar, framförallt i England.